Närvarande?

Lyssna nu.

En judospark med foten inbäddad i bomull blir en
synnerligen dålig spark.

Den dödar ingen. Skadar inte ens.

Hajjar du?

Klart du gör, och torka genast bort kaksmulorna från mungiporna!

Jag vet väl att du vet att det inte finns något som heter judospark. Gaahhh, man sparkas ju inte
i judo.

Ninjakaratespark är en annan sak det.

Du vet det.

Nacken knäcks som en torr kvist om man skickar iväg en ninjakaratespark mot huvudet.

Skönt. Nu har vi rett ut det.

Här ska vi inte syssla med judosparkar, och därför behöver jag din hjälp.
Jag är osäker på om det ens finns hjälp att få, för jag vet inte om du är här.

Jag vet helt enkelt inte om det är ekot av min egen klagosång jag hör,
om det endast är min egen skugga jag ser, eller ....om det faktiskt finns fler än jag här
i vargens lya?

Lyssna nu.
Detta vet inte ens min morsa.

Jag förstår mig inte på tekniken.

Okej. Golar du sätter jag en judospark i tinningen på dig.

Så, allt jag önskar är att veta om här finns liv, eller om vargen ylar för tomma salonger och
om Ninjakaratesparkarna är just judosparkar?

Give me a hint.

Då ska jag dedikera nästa inlägg, som kommer vara helt groteskt intressant, just till dig.
Okej?

Har vi en deal?

Sanningsklådan

Kenny vaknade en morgon av att det kliade förfärligt i stjärten.

Okej.

Vi säger det rakt ut. Vi räds inte kraftord.
Inte här i vargens lya.

Det kliade i hans anus.

Inte nog med att det kliade så illa att Kenny fick mörka mörka tankar, utan
det var så illa att hans fingrar färgades röda då han kraffsade på klådan.

What the fuck, tänkte Kenny då han förde fingrarna mot sina skumögda grisögon.
Han tänkte först skrika, men han ville ju inte väcka frun som låg bredvid och sov.

En tanke så svart och rutten att han skämdes över sig själv tog sin boning i hans huvud.
Smaka lite?

Kenny hann inte så långt innan det riktigt pirrade till i stjärten så kraftfullt att
han undrade om något hade tagit sin boning där.

Och så var det.

Efter en okulär besiktning, hukandes på toagolvet över en spegel, hade han sett honom.

Kenny hade blivit så rädd att all färg hade försvunnit från hans ansikte, och han hade tappat balansen och ramlat baklänges in i elementet.

Kennys fru hade då vaknat och hittat sin make liggande där.

En blick.

Inte ett ljud om detta sades därefter.
Det fanns inget att säga.

What happens in vegas, stays in vegas.

Vad skulle hon säga? Och vad skulle han säga?

På allvar. Skulle han berätta att han fått syn på en liten man med snusnäsduk runt halsen
som bodde i arslet på honom?

Hur berättar man en sådan sak?

Hon teg. Han teg.

Det kliade.

Som. Det. Kliade..............

Jag vet.
Det är svintaskigt att bara släppa historian här.

Vi vill ju veta mer! Vem var mannen med snusnäsduken. Hur kom han dit?
Hur var det att leva i Kennys stjärt egentligen? Gick det att möblera? Plasma eller Lcd?

Frågorna är så många och de är så svåra att ställa. Eller hur?
Hur ställer man en fråga när det är så genuint genomkorkat och rent ut sagt för jävligt dumt alltsammans?!

På allvar. Vem har snusnäsduk runt halsen nuförtiden?

Vi säger så här.
Frågor är till för att ställas, men inte alltid för att besvaras.

Vi ställer dem. Vi kräks ut dom, utan rädsla.
Vi måste få göra det.

Hur svarta de än är. Kanske hittar vi svaren om vi törs gräva i sörjan?

Låt oss gräva. Efter sanningen.

Och du. Vi pratar inte om Kenny.
Vi lämnar honom nu. Jag orkar inte tänka på honom.

Det är så sjukt så jag får lust att pierca mig i ögonbrynet, bara för att skada mig själv.

Dock kan jag inte riktigt förlika mig med ett liv i stigmatisering och marginalisering heller.
Hur skulle det se ut liksom?

Ja, att leva sitt liv med en piercing i ögonbrynet?

Jag är, helt utan att veta, 100 procent säker på att gubben med snusnäsduken är piercad.
I ögonbrynet.

Visst var det motsägelsefullt?
Och så är det. Med frågorna vi ställer, och med de svar vi ämnar få.

Och med de svar vi inte får. Med sanningen.

Men
vi söker den.

Bara inte med ögonbrynspiercing.

Liksom, någon värdighet måste vi behålla.

En ny start. En nystart. En tjyvstart. Ett startskott i pannan.

Poff. Så lät det då Einar fick det däringa startskottet rätt i pannan.
Det var så sjukt.

Alltså, ett startskott är ju bara en poff. Det finns väl ingen kula liksom?!

Hur han råkade få en luftström rätt i pannan är väl värt att begrunda, men vi kan misstänka
att den här tjyvstarten hade nåt med det hela att göra.

Nu låg han iallafall där med näsan i vädret och trodde på allvar att han var döende.
Det var inte förren sjukvårdsperonalen läxat upp honom med både örfilar och
ninjaslag mot njurarna han fattade hur det låg till.

Han var inte döende. Hjärnan hängde inte ut som en slibbig massa. Det fanns inget blod.
Einar skulle fortsätta leva sitt patetiska lilla äckelliv.
Fast nu inte längre som löpare.
Nån jävla måtta fick det liksom vara på eländet.

Men han fick rubriker den lille fuckern, det fick han.

Då Einar satt på puben tredje kvällen på raken och tröstsöp, så kom det sig att
Benno fick syn på honom.

Här skulle vi kunna brodera ut texten med massa oväsentligheter som " öhhhh...tjababababiboba
Äre inte joggarn och guvetvad"

Men vi struntar i det.

Hallå. Hur kul är det att beskåda fyllon när man själv är nykter?!
Tänkte väl det. Det är ungefär lika kul som se en vårta födas. Och leva. Typ i evighet.

Har du haft en vårta någongång?
Då vet du att de tycks leva i evigheter. Man hinner nästan bli vän med den.
Kanske ge den ett namn? Kanske pimpa den?

Nä. Okej, det där blev bara osmakligt. Mitt fel. Skyldig herr domare.
Sätt ett startskott i pannan på mig.

POFF.

Nä, men Benno sade iallafall till Einar att all publicitet är bra publicitet.
Sen söp Benno och Einar i fyra dagar till. För att fira denna nystart.

Einar som trodde han blåst från scenen och landat med jordens magplask, insåg att
han faktiskt aldrig hade haft bättre förutsättningar än just nu.

Från botten kunde det bara gå mot toppen.

Så vi lämnar nu Einar och hans rödnäsade kamrat Benno.
De börjar ändå bli så högljuda. Hör du hur de skrålar?

" Du äääää min bsäschhhta vän" Ja, så säger de nu till varandra, och ojojoj, vad de kramas hårt.

POFF!!

Där gick visst Benno i däck, men vänta. Hans hjärna hänger visst ut som en slibbig massa!
Vad hände?

Einar håller visst en flaska, eller rättare sagt, resterna av en flaska i sin hand.
Det droppar blod från den.

Dripp dropp dripp dropp.

Nu kommer länsman, och de för bort Einar.

Man hör hur han skriker.

På puben går sedan snacket.

Tydligen hade Benno missuppfattat de kamratliga kramarna, och i stundens hetta
nypt Einar på, ja på...på ...på urinröret.

Det hade inte gått hem.

Men som vi alla vet. All publicitet, är bra publicitet.

Därmed fimpar vi detta första lilla inlägg med dessa bevingade ord i minnet, och siktar på nästa.

Det ska absolut inte handla om Einar.
Vi gillar inte Einar. Vi hatar Einar.

TjuvstartarEinar.

Usch.