Sanningsklådan

Kenny vaknade en morgon av att det kliade förfärligt i stjärten.

Okej.

Vi säger det rakt ut. Vi räds inte kraftord.
Inte här i vargens lya.

Det kliade i hans anus.

Inte nog med att det kliade så illa att Kenny fick mörka mörka tankar, utan
det var så illa att hans fingrar färgades röda då han kraffsade på klådan.

What the fuck, tänkte Kenny då han förde fingrarna mot sina skumögda grisögon.
Han tänkte först skrika, men han ville ju inte väcka frun som låg bredvid och sov.

En tanke så svart och rutten att han skämdes över sig själv tog sin boning i hans huvud.
Smaka lite?

Kenny hann inte så långt innan det riktigt pirrade till i stjärten så kraftfullt att
han undrade om något hade tagit sin boning där.

Och så var det.

Efter en okulär besiktning, hukandes på toagolvet över en spegel, hade han sett honom.

Kenny hade blivit så rädd att all färg hade försvunnit från hans ansikte, och han hade tappat balansen och ramlat baklänges in i elementet.

Kennys fru hade då vaknat och hittat sin make liggande där.

En blick.

Inte ett ljud om detta sades därefter.
Det fanns inget att säga.

What happens in vegas, stays in vegas.

Vad skulle hon säga? Och vad skulle han säga?

På allvar. Skulle han berätta att han fått syn på en liten man med snusnäsduk runt halsen
som bodde i arslet på honom?

Hur berättar man en sådan sak?

Hon teg. Han teg.

Det kliade.

Som. Det. Kliade..............

Jag vet.
Det är svintaskigt att bara släppa historian här.

Vi vill ju veta mer! Vem var mannen med snusnäsduken. Hur kom han dit?
Hur var det att leva i Kennys stjärt egentligen? Gick det att möblera? Plasma eller Lcd?

Frågorna är så många och de är så svåra att ställa. Eller hur?
Hur ställer man en fråga när det är så genuint genomkorkat och rent ut sagt för jävligt dumt alltsammans?!

På allvar. Vem har snusnäsduk runt halsen nuförtiden?

Vi säger så här.
Frågor är till för att ställas, men inte alltid för att besvaras.

Vi ställer dem. Vi kräks ut dom, utan rädsla.
Vi måste få göra det.

Hur svarta de än är. Kanske hittar vi svaren om vi törs gräva i sörjan?

Låt oss gräva. Efter sanningen.

Och du. Vi pratar inte om Kenny.
Vi lämnar honom nu. Jag orkar inte tänka på honom.

Det är så sjukt så jag får lust att pierca mig i ögonbrynet, bara för att skada mig själv.

Dock kan jag inte riktigt förlika mig med ett liv i stigmatisering och marginalisering heller.
Hur skulle det se ut liksom?

Ja, att leva sitt liv med en piercing i ögonbrynet?

Jag är, helt utan att veta, 100 procent säker på att gubben med snusnäsduken är piercad.
I ögonbrynet.

Visst var det motsägelsefullt?
Och så är det. Med frågorna vi ställer, och med de svar vi ämnar få.

Och med de svar vi inte får. Med sanningen.

Men
vi söker den.

Bara inte med ögonbrynspiercing.

Liksom, någon värdighet måste vi behålla.